Frieriet
Så här gick det till...
"Hej älskling! Förlåt att jag ljög..."
(Mattias version)
Det var bestämt. Jag skulle göra ytterligare en resa till Sydafrika innan Johanna flyttade tillbaka till Sverige i maj. Det var hösten 2014 och redan då började tankarna om att "om man ska göra 'nåt kul' så kunde ju det vara ett bra tillfälle". Vi bestämde att jag skulle komma lördagen den 28 mars. "Det blir bra", sa jag till Johanna och bokade för att komma den 26:e...
Jag skaffade en kumpan i Sydafrika, Johannas kompis Annemarie, som skulle se till att Johanna "hade planer" den 26 mars och inte kunde hitta på egna. Jag köpte en ring och började klura på hur själva frieriet skulle gå till. Planen började ta form. Så ett par veckor innan avresan slog det mig: Hur skulle jag förklara att jag försvinner från radarn under ca 24 timmar? Medan jag bannade teknologin för att den gjort det så lätt för oss att ha daglig kontakt började jag klura på ursäkter till radiotystnaden.
"Jag kan 'komma till Stockholm och hälsa på'", föreslog en av mina bästa vänner, Åsa från Örebro. "Så lägger jag upp en bild på mig på tåget på Instagram. Jag ska bara adda Johanna där så hon ser det." Så skedde det. Själv sa jag några dagar i förväg att "Åsa kommer på onsdag och vi ses på kvällen". Samma kväll som jag åkte pratade jag en sista gång med Johanna och sa att "det blir nog sent ikväll med Åsa så vi kan höras imorgon. Förresten, sitter i möte hela större delen av dagen så jag har lite svårt att prata då." Hemma på datorn (som också tar emot SMS) satt brorsan och SMS:ade ett sent "God natt, älskling" till Johanna. Själv satt jag då på planet och somnade... Tidigare på dagen hade Johanna "likat" Åsas instagrambild.
Väl framme i Johannesburg vid 13-tiden slog jag på telefonen och det dök upp flera SMS från Johanna som med viss desperation försökt ringa mig hela förmiddagen, upprörd över visumkrångel som skulle strula till våra semesterplaner. Jag lyckades få iväg ett par SMS-svar och hoppades att det skulle räcka att vi pratade ikväll (ringa från flygplatsen skulle ju innebära annat bakgrundsljud än kontoret i Stockholm). Behövde köpa mig några timmar till så att jag hann komma fram till Nelspruit, där Johanna bodde. Svaret kom efter ett tag: "OK, vi hörs senare"...
På bussen mellan Johannesburg och Nelspruit fick jag ett telefonsamtal från okänt sydafrikanskt nummer. Var det Annemarie som behövde stämma av något? Nix, det var Johanna som ringde från sitt för mig okända hemnummer. Lyckligtvis höll alla andra på bussen tyst, och Johanna trodde att jag var på tunnelbanan på väg hem från jobbet. "Jag ringer efter din kompismiddag ikväll", sa jag.
Restaurangen där Johanna skulle äta med sina vänner låg intill ett hotell. Bakvägen smög jag in till rummet jag bokat och började göra mig och rummet i ordning. På restau-rangen skulle ett quiz med Johanna som enda tävlande strax börja. Den skulle leda henne till hotellrummet. Gissa vem som stod där med kvällens sista fråga...? :-)
"Mattias, vad gör du här...?"
(Johannas version)
Det hade varit en riktigt dålig dag. Mocambiques konsulat hade nekat mig visum och vi som hade planerat för några dagar i Mocambique vid stranden. Vi. Jag och Mattias. Två dagar senare, på lördagen, skulle Mattias komma. Jag skulle köra upp till Johannesburg på morgonen för att stå och möta honom i ankomsthallen på OR Tambo. Men idag var det torsdag och det visade sig vara en riktigt dålig dag. Jag försökte ringa Mattias för att få lite råd och tröst men han svarade inte. Satt tydligen i möte hela dagen, det var det han hade sagt.
I hopp om att muntra upp mig såg jag fram emot kvällens middag på restaurang tillsammans med ett gäng kompisar. Jag hade precis pratat med Mattias Att ringa med FaceTime krånglade så jag tog min hemtelefon och slog det svenska numret. Han svarade och jag insåg att vi inte pratat på hela dagen, vilket var ovanligt, oftast kunde vi prata någon minut på morgonen i alla fall innan jag åkte till kontoret. Jag hörde hur han satt på tunnelbanan i Stockholm. "Är du på väg hem från jobbet?" frågade jag. "Ja precis" svarade han. Vi pratade lite om dagen och att jag var ledsen för visum-krånglet. Han frågade när jag skulle komma hem från middagen och vi bestämde att vi skulle höras senare under kvällen.
På restaurangen var vi ett gott gäng samlade. Mina fina vänner, tänkte jag när jag satte mig vid bordet. Annemarie som styrt upp kvällen hade dock messat en halv timma innan att hon skulle bli lite sen och inte hinna exakt i tid. Men nu var alla på plats, mycket skratt och snack medan vi ögnade igenom menyn. Jag kommenterade den fina bordsdukningen med rosenblad och allt och föreslog skämtsamt att vi borde fira nåt denna kväll. Då tog Annemarie till orda och föreslog att jag skulle få göra ett quiz, då jag tyvärr missat quizkvällen med gänget när jag varit på resa till Centralafrikanska Republiken (CAR). Det var konstigt. Konstigt att enbart jag skulle svara på frågorna och vid varje rätt svar fick jag ett kinderägg. När ett av kinderäggen innehöll en blå bil, beordrades jag följa med ut till parkeringen. Väl där fick jag ännu ett ägg som innehöll en bild av en nyckel. Helt plötsligt fick jag en ficklampa och en hotellnyckel i handen och skulle nu gå på äggjakt i blomrabatterna. Efter fem upphittade ägg kom jag fram till hotelldörr nr 6. Samma siffra som på nyckeln. Då såg jag handtaget. ytterligare ett ägg hängde där med ett fint sidenband runt det.
"Du ska gå in där" sa Annemarie som lett mig på äggjakten.
"Vad har hon ordnat med för överraskning" tänkte jag samtidigt som jag stack in nyckeln och vred om.
Dörren öppnades och jag såg levande ljus som brann, rosenblad på bordet och på hotellsängen. Längst in i rummet stod Mattias med en ros i handen. Jag vände om, gick ut och stängde dörren!
Djupt andetag. Så vände jag mig sakta om och rusade in i rummet mot honom med miljoner frågor i huvudet...
