Vår story

Helt unik! (Precis som alla andras.)

Johanna Rudolfsson

Mattias Davén

Fem snabba om Johanna

Född: 26 september 1984
Bott: Kungsör, Laxå, Køge (Danmark), Örebro, Paris, Nelspruit (Sydafrika), Stockholm
Gillar: Te, vimplar, prickar, lysemelk, te, Afrika,
Downton Abbey, Afrika, Örebro, te, Mattias
Ogillar: Kaffe, bilar som inte respekterar cyklister, korruption, kolsyrat vatten, dammsuga
Drömmer om: Att vinna en medalj, att gå dit Gud vill tillsammans med Mattias

Johannas berättelse

Mattias Davén. En kompis till min bror Jacob som jag visste kunde spela gitarr. Det var vad jag visste om Mattias den ljumma augustikvällen 2013 när vi träffades på Jacobs avskedsfest i Stockholm. Det var jag och 7-8 killar den kvällen och jag och Mattias hamnade bredvid varandra runt bordet och samtalet började. Efteråt kunde jag tänka på hur lätt det varit att prata och vad synd att jag bodde i Sydafrika och flyget gick nästa kväll.

Åtta månader senare hade jag fortfarande kvar känslan från den augustikvällen när jag bestämde mig för att skicka en kort hälsning via facebook till honom. Jag kommenterade en bild han lagt upp från körsbärsträdens blommande i Kungsträdgården. Jag fick svar! Så inleddes 1,5 månads regelbundet mailväxlande mellan Sverige och Sydafrika. Varannan dag skickade eller tog jag emot en sida brev. Lite sådär halvtydligt skrev vi att det kunde vara roligt att ses om jag någon gång var i Stockholm vid mitt nästa Sverigebesök. Vilken tur att jag då skulle på Sverige-semester redan i början av Juni och att jag så lägligt skulle besöka Jacob i Stockholm min andra vecka!

Med fjärilar i magen mötte jag Mattias vid Slussens tunnelbanestation men det kändes direkt som om jag kramade om en gammal kompis. Vi började prata, lite stapplande först, skämtade på vägen till utkiksplatsen där vi skulle äta picknick. Fem timmar senare promenerade jag hem i sommarnatten och sände iväg ett sms till min kompis "Shit Sofie, han är bra!"

Och bra är han, Mattias. Riktigt bra. Så pass bra att vi klarade av ett distansförhållande i ett år. Så pass bra att jag i slutet av augusti ringde upp honom på FaceTime en söndageftermiddag för att jag inte längre kunde hålla mig utan var tvungen att säga "Jag älskar dig" genom datorskärmen. Så pass bra att jag utan tvekan svarade ja när han sju månader senare gick ner på knä och frågade om jag ville dela livet med honom. Så pass bra att jag insett att han är bäst för mig!

Fem snabba om Mattias

Född: 12 februari 1980
Bott: Sollentuna, Umeå, Sydney (Australien), Göteborg, Rinkeby och Bromma
Gillar: Båtliv, sin gitarr, skärgården, hamburgare, saltlakrits, fotografering, kaffe, Johanna
Ogillar: Folk som cyklar med musik i båda öronen, blodpudding, respektlöshet, stryka skjortor, diska
Drömmer om: En förarlös bil, ett äventyr tillsammans med Jesus och Johanna

mattias berättelse

"Hur träffades ni?" Alla par som fått den frågan: Räck upp en hand! Men hur många av er kan välja story? Jag har tre olika som är lika sanna...

"Det är min kompis syster" - "En klassiker", som min kusin sa. Eftersom jag och Jacob (Johannas bror) känt varandra länge visste jag ju om att hon fanns. Och därför var det ju ganska naturligt att börja prata när vi väl träffades för ett par år sedan, för (typ) första gången.

"Vi träffades på krogen" - Också lite av en klassiker, fast kanske inte i frikyrkliga kretsar. Men det var ju på ett enkelt litet hak, på Jacobs avskedskväll, som vi på riktigt pratade med varandra för första gången. "Hon var väldigt trevlig. Och det var oerhört lätt att prata med henne", tänkte jag efteråt. "Synd bara att hon åker tillbaka till Sydafrika imorrn..."

"Vi träffades på nätet!" - En modern klassiker? Ok, vi hade ju setts en gång innan men det var ju på nätet vi egentligen lärde känna varandra. Jag la upp en bild på Kungsträd-gården i vårskrud på Facebook, vilket fick Johanna att skriva en enkel hälsning från Sydafrika. Jag svarade. Det blev starten på en konversation som rask takt blev allt längre, intensivare och personligare... Så när vi hade vår första dejt en försommarkväll i juni 2014 så undrade jag nästan om vi skulle ha så mycket mer att prata om. Men fem timmar senare visade det sig att vi behövde ses igen nästa dag. Ungefär lika länge...

Så vår story är redan en klassiker (eller tre!) som ni märker. Johanna är fantastisk på så många sätt. Vacker, social, härligtspontan (se bara där är tre områden där hon kompletterar mig), så det var lätt att falla för henne. Men den kanske djupaste känslan, som är viktigare än allt annat, är att jag känner mig så hemma tillsammans med henne. Som att allt är som det ska vara. Så därför knäpper jag mina händer och tackar Gud, eftersom jag kommer att få vara "hemma" resten av livet, oavsett vilka äventyr vi ger oss ut på...

Förresten, vill du veta hur jag friande? Klicka här!